Browsed by
Category: Kultur

Kulturkrock del 3

Kulturkrock del 3

Hur många gånger har man inte sett döden i vitögat när man helt oskyldigt vankat fram på Berlins trottoarer? Allt för många gånger, om du frågar mig! Cykelkulturen, om det nu finns något sådant uttryck (om inte, myntar jag det här och nu!) i Berlin skiljer sig gentemot den som råder i “småstadsidyllen” (jaja, man får nya perspektiv när man flyttar till kontinenten) Stockholm.

För det första är okunskapen om att cykeln har en ringklocka illavarslande stor. Har man däremot tagit reda på att cykeln fasktiskt har en ringklocka, verkar det som att alla cyklister har fått stränga instruktioner om att hålla labbarna borta från dem! För det andra cyklar gärna cyklisterna på gångbanorna och trottoarerna, ty, vad som oftast sker är att när jag går med min barnvagn (och barn, ska tilläggas!) är att jag kanske då och då behöver  stanna till. Eller så kanske jag börjar svänga lite till höger för att jag helt enkelt inte har lust att klafsa rätt igenom en djup och lerig vattenpöl och stå där med ett par fördärvade skor och kalla blöta fötter. Men vad händer då – jo! Först hörs ett gnisslande, skrikande läte som endast kan uppstå när ett fordon (i detta fall en cykel) bromsar från en hastighet som får en galopphäst på en kapplöpningsbana att se lika långsam ut som en lus på tjärad sticka. Detta följs av ett rytande, gastande och gormande där sedan en svordomssalva som skulle få satan själv att vända sig i graven tar vid. Hut är vad man ska veta! Skulle man för all del påpeka eller tipsa om att cyklisten kanske kan tänka sig att plinga och inte cykla så fort nästa gång de får för sig att cykla i hastigheter á la Tour de France på en simpel trottoar, då får man veta att man lever, det ska gudarna veta! För det är jag som minsann ska se mig för innan jag ställer mig “i vägen” för den stackars arma cyklisten som kommer farande, och hörs sen!

Trevlig helg på er!

Lär mer om Kulturkrock del 1 & Kulturkrock 2

Bloggtips!

Bloggtips!

Finns det något bättre än att sväva iväg och frossa i intressanta och inspirerande berlinbloggar? Idag har jag själv inga egna tips att erbjuda, men kika gärna in på Berlinagentens blogg för tips på trendiga och hippa locations. Denna berlin blogg är sannerligen någonting utöver det vanliga. Berlinaganten grundades av svenske Henrik Tidefjärd – en entreprenör i världsklass!

http://blog.berlinagenten.com

Är man ute efter lite mer annorlunda tips, kika in på Berlinagentens blogg! ✌️

Snart är det helg! 🌷

Weissensee 

Weissensee 

Jag säger bara ett ord: öroninflammation. Det får sammanfatta början på denna vecka. Nej alltså jag har inte fått öroninflammation, men dottern min har. Detta innebär mycket häng inomhus, och medan barnen sover så passar jag på att pausa Pippi och Greta Gris och allt vad det heter, för att slå på Netflix och kolla på serien Weissensee. Eller snarare, att se om den från början alltså. Det var ett tag sedan senast och HERREGUD vad jag längtar tills den nya säsongen kommer!

http://skonhetskabinettet.se/tag/klader/

Jag ÄLSKAR den här serien, som handlar om kärleksparet Martin och Julia och deras familjer (huva, vad Falk är obehaglig – en riktig otäcking) som bor i Berlin i början på 80-talet. Jag tycker överlag att allt som har med DDR att göra är väldigt spännande, och besöker mer än gärna platser här i staden där spåren av kalla kriget fortfarande är varma, så att säga. Men åter till serien – den är väldigt lärorik, känns så genuin (ska jag säga som är född en dag innan muren revs, vem är jag att uttala mig?!) och är så fruktansvärt spännande att man bara måste se ännu ett avsnitt…och ett till…och ett till… 

Är du ute efter en ny serie, behöver du alltså inte leta längre. S E   D E N!!! 

/ Frau Genossin Blixt

Kulturkrock del 2

Kulturkrock del 2

Kulturkrock är kanske inte rätt term men det är sannerligen ett fenomen som inte förekommer i Sverige inte – sanna mina ord! Alla har vi väl varit med om att fredligt strosa fram på Berlins gator, för att sedan av misstag råka stöta till en annan fotgängare som går i motsatt riktning och av ren reflex brista ut i ett “ursäkta!” eller “förlåt” eller helt enkelt med ett vänligt leende på läpparna gestikulera med händer och fötter att det inte var din avsikt, varpå du som svar får ett “man ey!!!! – se dig för vad du går DITT RÖVHÅL!!!“. Ibland behöver du inte ens ha gjort en fluga förnär för att ha lyckats reta upp berlinarna. Listan på de gånger man har blivit utsatt för Berliner Schnauze kan göras nästan oändligt lång.

Häromdagen gick jag förbi en tant med barnvagnen, och tro mig när jag säger att jag verkligen inte susade fram i blixtens hastighet, nej då, jag lunkade fram i maklig takt – dock i snabbare takt än tanten, ty jag lyckades “köra om” henne, så att säga. Detta verkade vara enormt provocerande, för hon stannar upp och börjar muttra något ohörbart. Jag stannar då upp ett par sekunder och tittar stint på henne med en frågande blick varpå hon skakar på huvudet. Jag rycker på axlarna och går vidare varpå hon återigen, men denna gång lite högre, börjar muttra och jag lyckas höra lösryckta ord som “barnvagn” och “respektlöshet”.

En annan klassiker är när man faller offer för den obefintliga känsla för service som råder i Berlin. Du är i en butik, låt oss säga bokhandeln, och väntar på att få betala. Tre stycken kassamedarbetare står och fumlar med något bakom disken och tar ingen notis om att du står där (och att du för den delen har stått där de senaste 2 minuterna), då du harklar dig för att påminna dem om din existens. Förmodligen händer ingenting, då gäller det att harkla sig lite högre. “Ja, wir haben zu tun hier!!!!!!” (ungefär; vi är upptagna just nu!) får du kanske som svar, medan de alla tre blänger ilsket på dig, och återgår till fumlandet. När någon av de sedan tar förnuftet till fånga (efter att ha tagit väldigt god tid på sig) och anser att du nu är “värdig” att få betala, snäser denne att du kan komma till kassan. Ilsket roffar medarbetaren åt sig pengarna och du förbannar dig själv över varför du envisas med att handla i butik, när amazon och ebay finns.

Varför är man så lättretad i Berlin? Varför känner man ett ständigt behov av att slänga sig med syrliga kommentarer? Eller är det helt enkelt så att vi svenskar räds för att uttrycka vår irritation så pass mycket att vi hellre håller allting inombords (för att sedan hemma vid det trygga matbordet spy galla på allt och alla man har stött på under dagen)? Inte vet jag, men jag börjar inse att jag mer och mer börjar utvecklas till en fullfjädrad berlinare. Jag är inte rädd att ge ogillande blickar samtidigt som jag världsvant skakar dömande på huvudet. Nåväl, det var mina tankar för idag det. Snart ska jag susa vidare för att uträtta ärenden på posten….önska mig lycka till – det här kan sluta illa!

Vill du läsa mer om kulturella skillnader, kan du läsa min lilla guide som tar dig med på en färd genom en tysk matbutik.

Tjo-flöjt!

p20802621.jpg

Kulturbrauerei

Who the h*ll is Bud Spencer?!

Who the h*ll is Bud Spencer?!

Jag minns en morgon för drygt ett halvår sedan när Marcel kom fram till mig med glansiga ögon, och med darrande röst meddelade att Bud Spencer var död. Min första reaktion var: …vem? Jag grubblade febrilt och försökte förgäves komma på vem denna Bud Spencer var. Men ingenting dök upp i min hjärna – det var tomt! Först trodde jag att jag blivit galen, hade jag kunnat glömma en så pass mytomspunnen man, vars död hade satt Marcel i chock? Jag frågade då Marcel lite försiktigt: “ehm, förlåt men jag kommer inte riktigt på vem han är, kan du påminna mig om vad han är känd för?”. Marcel suckade högt, och mumlade något i stil med “herregud, har du bott under en sten hela livet” och började rabbla upp en rad filmer, vars titlar antydde att de hade något med vilda western att göra, men ingen av dessa titlar sa mig  någonting överhuvudtaget. Han undrar HUR jag inte kan veta vem Bud Spencer var. Hela Facebook var fullt av tyskar som sörjde denna legend. Men det var just det som jag reagerade på: det var bara tyskar. Jag började försiktigt höra mig för hos mina svenska vänner och bekanta om de visste vem Bud Spencer var, och samtliga befrågade svarade alltid: vem? Hah! Jag var alltså inte ensam om att känna till denna mystiska man. Efter lite efterforskningar visade det sig att Bud Spencer inte alls hette Bud Spencer utan Carlo Pedersoli och var en italiensk skådespelare, vars filmer av någon anledning blivit väldigt populära i Tyskland. Alla tyskar blir helt vansinniga när jag säger att svenskar inte vet vem Bud Spencer är!

Eller känner du till Bud Spencer? Varför är han så stor i Tyskland?

bud-spencer

 

 

Wer zum Teufel ist Bud Spencer?

Ich kann mich an einen Morgen vor, ein bisschen mehr als, einen halben Jahr erinnern. Marcel sagte zu mir, mit feuchtigen Augen und zitterndem Stimme, Bud Spencer ist tot. Meine erste Reaktion war: …Wer? Ich grübelte und grübelte und versuchte vergebens herausfinden wer dieser Bud Spencer war. Aber in meinem Gehirn hat sich gar nichts ist geregt! Erst dachte ich, dass ich komplett verrückt geworden bin. Wie konnte ich bloss einen legendären Mann, dessen Tot Marcel so traurig gemacht hatte, nicht kennen. Ich fragte Marcel vorsichtig: “Ähm, Entschuldigung! Aber mir fällt zur Zeit nicht ein wer Bud Spencer ist und wofür er eigentlich bekannt geworden ist?”. Marcel seufzte laut und murmelte sowas wie “lebst du hinterm Mond” und fing an einen Filmtitel nach den anderen abzuleiern. Die sagten mir alle gar nichts. Er fragte mich WIE ich nicht Bud Spencer kennen konnte: eine Legende. Facebook war voll mit trauernden Deutschen. Und das war genau worauf ich reagierte: Es war nur Deutsche. Ich fing an meine schwedischen Freunde und Bekannten zu fragen, ob sie wussten wer Bud Spencer war. “Wer?” war immer die gleiche Antwort. Hah! Ich war nicht alleine damit nichts über diesen mysteriösen Mann zu kennen und wissen. Nach ein wenig Recherche zeigte sich, dass Bud Spencer eigentlich Carlo Pedersoli hiess. Er war ein italienischer Schauspieler, dessen Filme in Deutschland gross geworden sind. Die Deutschen werden wahnsinnig, wenn ich sage, dass die Schweden nicht Bud Spencer kennen!

Sollte ich mich über diese Unkenntnis schämen? Bitte erklärt mir warum man über Bud Spencer kennen sollte 😉

Kulturkrock del 1

Kulturkrock del 1

Jag tror jag har skrivit om det förut, men det tåls att skrivas om igen, nämligen: den tyska näsduks- och snytarkulturen! Ett passande tema i dessa förkylningstider.

Jag fick nys om denna bisarra företeelse redan när jag pluggade germanistik på universitetet ungefär ett halvår innan jag tänkte flytta till Berlin. Det var nämligen under den delen av kursen vi fick lära oss om tysk kultur som vi kom in på ämnet “näs-hygien”. Det visade sig vara högst tabu i Tyskland att snörvla sig, vilket jag även bittert fick erfara i början av min vistelse i Berlin innan jag visste bättre. Aldrig förr har jag fått utstå så många hatiska blickar och ogillanden. Här ska det fräsas ordentligt i näsduken, gärna vid matbordet, men också på mer offentliga ställen såsom när man står vid kassan på matbutiken och precis är i färd med att betala, då kassamedarbetaren glatt tar fram en väl använd tygnäsduk och av hjärtans lust fräser så det dånar i hela butiken, för att ge tillbaka växeln. DÅ vet man att man inte är i Sverige minsann! Och det här med tygnäsduk? I dont know about you guys men känns inte det väldigt 1950-tal? Eller vad vet jag, det kanske är supertrendigt nu, man vet aldrig i den här staden. Det förändras så snabbt vad som är in or out. Det jag ville komma till att jag också blivit en av “dem” nu. Själv står jag gärna och fräser och frustar på tåg, vid matbord och ,tja, för denna okristliga tradition vidare helt enkelt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Herr Nilsson på Stargarder Strasse

Dumle – Livets godis

Idag blir det söndagsgodis! Ett fantastiskt substitut när längtan (och sötsuget) till Sverige blir för stor. Då struttar jag iväg till den lilla butiken med svenskt godis – Herr Nilsson. Yum-mie. Mitt favvogodis är Dumle!

Hoppas ni haft en bra helg!

Ich habe bestimmt schon mal über das Thema geschrieben, aber es kann nicht schaden es nochmal zu besprechen, nämlich die deutsche Nasenputzkultur!

Im Vergleich mit Schweden, putzen die deutschen gerne ihre Nasen laut und stolz überall. Am Anfang meiner “Berlinkarriere” habe ich im Zug, im Kino, ja eigentlich überall geschnieft. Das hätte ich nicht machen sollen, solche bösen und verurteilenden Blicke habe ich noch nie erlebt. Das hat sich aber mit der Zeit geändert, jetztnehme ich ein Taschentuch und schnaube auch, stolz wie ein Nashorn, in der S-bahn bis ich rot im Gesicht werde.

Heute gibt’s Sonntags-Godis (normal ist aber Samtags-Godis)! Zum Glück wohne ich 15 Minuten von dem Süssigkeitenladen Herr Nilsson – perfekt als Substitut wenn mein Heimweh zu gross wird. Mein Lieblingsgodi ist Dumle!

Hast du ein Lieblingsgodis?