Att få barn tätt – Utvärdering efter nästan 1 år del 1

Att få barn tätt – Utvärdering efter nästan 1 år del 1

Tänk att det gått nästan ett år sedan Elias föddes… Herre jösses vad tiden går! Kan man tänka i efterhand, men det är många dagar jag slitit mitt hår och det känts som om dagen aldrig skulle ta slut! För så är det när man har 2 barn under 2 år – dygnet kan kännas långt som ett ljusår, samtidigt som man undrar vart veckorna tar vägen. Här är första avsnittet av den sista delen i “triologin” om hur det är att få barn tätt. I den första delen tänkte jag skriva om de frustrationer jag stött på, en var lugn – det kommer en till del där jag skriver om alla fördelar och om allt som är fantastiskt om att få barn tätt! Du kan även läsa om mina berättelser om att få barn tätt del 1 och del 2.

Alice & Elias
Alice & Elias

Det är verkligen först nu man kan börja reflektera om vad vi har “varit med om” eller hur jag ska uttrycka det. Att få barn tätt, och nu snackar vi jättetätt då det skiljer sig exakt 14 månader mellan dem, är som att slungas ut på en tysk autobahn i en bil som saknar broms. Detta är nu min egen personliga historia och det finns säkert personer som  upplever det helt annorlunda – jag ville bara klargöra det. Det känns som om jag åldrats 10 år (och ser säkert 10 år äldre ut, med rynkor på ställen i ansiktet man aldrig hade kunnat drömma om!) under de 2 åren sedan Alice föddes. Den här sömnbristen är inte av denna jord! Mitt hetaste tips till er som väntar barn tätt: Se för bövelen till att den partner som arbetar medan den andre är föräldraledig inte jobbar natt!!! Detta har nämligen gjort det problematiskt i vårt fall. Marcel, min sambo, arbetar natt var 3:e vecka (….mhm! ni läste rätt) vilket har inneburit att jag mer eller mindre också “jobbar natt” när han gör det. Nätterna kan se ut på följande vis:

Marcel går till jobbet kl 20 och jag börjar natta barnen. Elias sitter i bärsele och gnäller (han är en gnällig en…suck!), medan jag står bredvid Alice säng och läser en godnattsaga, samtidigt som jag gungar i hopp om att Elias ska somna. Har jag tur somnar han efter 20 minuter, och då passar jag snabbt som attan på att lägga honom i spjälsängen, innan Alice får för sig att springa efter och skrika rätt i Elias öra när jag lagt honom ned “Elias SOOOOVEEEEER”. Och då är cirkusen igång och man får börja om på ny kula. Men har man tur sover båda ungarna vid kl 21, och man har någon timme på sig att göra något av sin egentid, vilket oftast blir bloggandet eller Netflix. Efter det är man “rätt mör” och faller som en fura ned i sängen. Och det är nu stressen börjar. Nu börjar jag grubbla över om eller när Alice ska vakna och väcka mig och Elias, vilket oftast leder till att jag inte kan somna på ett bra tag. Det spelar ingen roll om vi sover i samma säng eller om hon sover ensam – ibland vaknar hon och skriker efter “VÄLLING!!!”. Kl 02.30 när man är ensam med två gallskrikande småttingar är det inte läge att försöka vara pedagogisk och konsekvent. Vill de ha välling – då FÅR de välling, och där med basta! Då somnar de om och sover till kanske kl 05.30 då Elias tycker att det är dags att starta dagen med en rivstart. Sedan handlar det för mig att bara hålla mig vaken resten av dagen och klara av alla måsten så gott det går. Och så ser mer eller mindre alla dessa nattveckor ut. INTE att rekommendera!

Så för att sammanfatta frustrationerna är det dels sömnbristen, och dels känslan av att man inte längre vet vem man är utan att man bara “åker med”. Men den känslan har också inneburit något positivt som jag tänker dela med mig av i nästa avsnitt! Och med de orden hoppas jag att ni inte känner er nedslagna utan hänger med tills dess att den sista delen av min historia om hur det är att få barn tätt. Den delen kommer vara mer positiv och inspirerande 🙂

Kram!

 

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0Pin on Pinterest0

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *